Att oroa sig

Varför är jag orolig hela tiden? Vad är det jag oroar mig för? Barnen är jätteduktiga, de två äldsta har jättebra jobb och den yngsta är jätteduktig i skolan. Jag och Lars har båda jobb och vi har en fin lägenhet. Så varför oroa sig? Det sitter liksom som en liten tagg. Det kan ju hända någonting. Igår svarade inte Jonna på mobilen och vips hade hon råkat ut för hemskheter (i min hjärna alltså) Hon ligger säkert och förblöder i nån skog någonstans, eller så har hon blivit våldtagen när hon väntade på tåget och så ligger hon avslängd mellan två stationer. Nej, det går ju inte man kan väl inte öppna dörrarna när tåget är i rörelse?? Vilken tur. Phu

Är jag helt ensam om detta? Den ena historien efter den andra spelar upp sig i mitt huvud när jag inte vet exakt var de befinner sig. Jag är så tacksam för uppfinningen: mobiltelefonen. Men varför i hela världen är den inte på, tänk vad det hade sparat många funderingar och inbillningar. Det blir lite bättre när de flyttar hemifrån för då kan man inte ha samma koll längre. Då är det jobbigt när de talar om att, "ikväll ska vi gå ut" då ligger man vaken och funerar på "jag undrar om de har kommit hem klockan är ju halv tre, kan jag ringa? nej jag skickar ett sms, inget svar och klockan är halv fem" till slut somnar man av ren utmattning.

Jag har tränat idag också 10 min uppvärmning, 1 timme styrketräning samt 20 min på crosstrainern, fick räcka för idag. Nästa gång på söndag, kanske.

Ett sista inlägg för idag: varför saknar vissa helt arbetsmoral?!

Dröm sött!