Trög som vanligt

Jag måste vara trög. Jag fattar inte detta. Hur kunde allt vara som vanligt i fredags morse och sen vänder det i all hast? Varför är man aldrig beredd på att sånt här kan hända. Beredd, beredskap...nu gör vi så här om någon du älskar går bort...det går väl inte?

Är det detta som krävs för att vi ska vara mer rädda om varandra, respektera varandras åsikter, vara generösa mot varandra? Måste någon dö för att vi ska vakna?? Hur kommer vardagen att se ut nu?

Ja, vi hade mycket hyss för oss när vi var små, och halvstora också för den delen. Det var endast ett års åldersskillnad. Vi kände oss som tvillingar då. Det var alltid Marinas idéer, men jag hängde på, det var spännande, hade aldrig kommit på dom själv. Som när vi smög på farbror Eriksson, grannen hos mormor och morfar. Marina blev alltid nervös när vi gjorde saker som vi inte borde. Då skulle hon sitta på huk en stund för hon blev kissnödig eller bajsnödig. Det var inte alltid så lägligt för ibland behövde vi springa, fort...

Eller som när vi lekte Eva-Lotta o Carina med fingrarna. Den historien berättade jag faktiskt på lunchen på jobbet häromdagen. Den roligaste leken vi lekte, det var pekfinger och långfinger och så gick vi längs bord eller på våra böjda ben som en bro. Marina skulle alltid vara Eva-Lotta, för hon var sötast.
Eva-Lotta och Carina var ett par grannbarn som vi lärde känna när vi var små.

Många historier finns att berätta.